Numera får inga karuseller, skjutbanor eller andra spektakel finnas vid dessa kyrkhelger, men för 10 år sen var det annat.
En taskspelare* inhöstade under Mikaeli år 1899 över tusen kronor på den mest eländiga förevisning som kunde tänkas.
På söndagen hålls gudstjänst i kyrkan både på för- och eftermiddagen, likaså missionshuset. Godtemplarna börjar sin rad av möten kl. 3, föredrag, sedan följer extra storlogemöte för gradens meddelande, extra distriktlogemöte.
Kretslogemöte och logemöte, och som talare därefter känner sig som om han vore ”blött och stött”. bör icke förvånas.
På måndag göres affärer i bodar och stånd, och auktioner hålls av både lappar och svenskar. De förra säljer gammalt lappsilver och grannlåter som ”kan vara bra te ge åt fästmöa” säger säljaren.
På tisdag far de flesta helgbesökarna hem, somliga som bor utmed landsvägen åker häst och vagn, fjällfolket åker med ångbåten, de övriga gå.
Kyrkoherden på platsen har under dessa dagar haft ett styvt arbete, utom de tre predikningar med mässa och nattvardsgång har han döpt flera barn, kyrktagit mödrar, vigt folk och begravt lik samt skrivit ut attester och betyg, lämnat upplysningar om renmärken och hundratals andra saker. Enär folket har så långt till kyrkan måste allt för en lång tid framåt uträttas på en gång vid de större helgerna.
Läkare och apotekare har också fått arbeta i sitt anletes svett från morgon till kväll, och alla draga en lättnadens suck när helgen är över så att de kan få återgå till det normala vardagslivet.
Men uti den vid socken vandrar nykterhetstalaren och hans upplysningsarbete får icke vila, och själv får han icke vila förrän graven sluter sig om hans stoft.
*bedragare, lurendrejare.
Text: Kerstin Bergkvist utdrag ur hennes bok ”Volgsjö Vilhelmina Kyrkohistoria 1783-1924”
