Om Vilhelmina Kyrkstad
En gammal kyrkplats
Vilhelmina har vuxit fram ur en gammal kyrkplats. Volgsjö, som området kallades föll under Åsele pastorat på den här tiden.
På Daniel Danielssons nybygge från 1774 fanns en timmerlada som präster från Åsele använde när de predikade för skogssamerna som bodde vid sjön. Så småningom krävde den växande kapellförsamlingen en stationär präst, och Petrus Gavelin blev Volgsjöbornas förste präst 1783.
Gavelin övertog också efterhand Danielssons nybygge som första boställe, då denne bröt ny mark i Torvsele.
Kapellförsamlingens första kyrka, en korskyrka, stod färdig 1794. Resterna av kyrkans bogårdsmur ligger i parken som finns intill dagens kommunhus.
Kring korskyrkan byggdes med tiden ett mindre antal kyrkstugor av sockenborna. Fortfarande bodde dock inga permanent på kyrkplatsen förutom prästen, klockaren och två nybyggare. Vi låter hembygdsforskaren O P Pettersson berätta:
” De nybyggare som kommo till kyrkbyn i båt sommartiden, byggde sina kyrkstugor vid stranden av Vojmåviken på den plats, på vilken i våra dagar Vilhelmina Järnvägstation till en mindre del ligger. De åter, som kommo på kyrkvägar över bergen och genom skogarna från norra och östra delarna av socknen, byggde sina stugor i sänkan nordost om den låga jämna ås, på vilken kyrkan låg. Denna del av kyrkbyn kallades ”Övre Platsen” och den andra nere vid sjöstranden var ”Nedre Platsen”
Den rödmålade korskyrkan var dock dåligt byggd. Det berättas om att både kyrkan och kyrkstugorna på nedre platsen stod på jäslera, som orsakade stora skador. Byggnaderna försköts både hit och dit, murar föll ner och husväggar snedvreds. Under pastor Grönlunds tid började man bygga kyrkstugor på sydöstra sidan Kyrkberget, där också den nya kyrkan stod färdig 1846. De gamla kyrkstugorna flyttades så småningom upp på den nya kyrkplatsen. Och kyrkstaden kom att bli ett rutsystem, med stugor på ömse sidor om landsvägen/Storgatan.
Kyrkstugorna
Kyrkstugorna ägdes och uppfördes av socknens bönder. Eftersom Vilhelmina nu blivit kyrkplats för hela socknen behövde byborna någonstans att bo när det vankades kyrkhelg. Firandet kring dessa storhelger tog ofta flera dagar i anspråk, och många bodde långt från kyrkplatsen, Stugorna, som stod på kyrkans mark, kom då att fungera som övernattningsbostäder.
De flesta kyrkstugorna var välbyggda, timrade trähus. Ofta hade några bönder gått samman och byggt en gemensam kyrkstuga med tillhörande stall och bod. Varje hemman kom därför att disponera en eller ett par kammare i kyrkstaden. Man tog det byggmaterial som fanns till hands, och bostäderna bildade en brokigt färgad trästad. Vissa hus var rödmålade, andra ofärgade, en del hade spåntak, andra brädtak. En del hade vitkalkade skorstenar, andra tegelröda. Mellan kyrkstugorna fanns en gemensam nämnare – deras främsta funktion var under lång tid kopplad till församlingens gudstjänstbesök. Kyrkstaden blev så småningom också mötesplats för handel, skatteuppbörd och ting.
Besöken på kyrkplatsen innebar därför många gånger välkomna avbrott till vardagslivet där hemma med dagar fyllda av arbete från morgon till kväll.
När man började slå sig ner på Plass’n för gott, var det just i böndernas kyrkstugor. Men det var inte villkorslöst att slå sig ner i kyrkstugorna. Bland annat skulle bönderna själva nyttja sina kyrkstugerum under kyrkhelgerna. Detta trots att det blev trångt många gånger. Det berättas att folk kunde vara så trångbodda att man fick sov i skift.
Som mest bestod kyrkplatsen i Vilhelmina av drygt 70 kyrkstugor. Även sockenstuga, gästgiveri och apotek uppfördes. Sockenstugan var den viktigaste samlingslokalen i 1800-talets socknar, näst efter kyrkan. Här hölls sockenstämmor, skola, bröllop och ting. Landsvägen genom kyrkstaden stod inte heller pall för förändringar, utan omvandlades till Storgatan och affärsstråk med idoga handelsmän och hantverkare verksamma längs med vägen.
På senare delen av 1800-talet började man släppa på de lagar och förordningar som reglerade boendet i kyrkstäderna. Dessförinnan var det förbjudet att bo i stugorna året runt. Förbuden, bland annat det som tillkommit 1817, var resultatet av att länsstyrelsen känt sig tvungen att sätta upp ordningsregler när ”livet i kyrkstan under helgerna kunde vara så påverkat av starka drycker att det blev både otrivsamt och okristerligt”. Men allt som oftast fanns det folk som inte tog någon större notis om reglementet, och blev ”plassare” i alla fall.
Överbefolkningen på kyrkplatsen skapade stora sanitära problem. Kyrkstugorna stod tätt och saknade gårdstomter för avträden och soprum. Snusk, stank och dåligt vatten hörde till vardagen. En av orsakerna till överbefolkningen var att det var svårt att komma över mark. Marken kring kyrkplatsen ägdes av kyrkan, som i sin tur var ytterst motvillig att ge byggnadslov. För att underlätta för ”plassarna” inrättades så småningom särskilda förvaltningsenheter och Vilhelmina blev municipalsamhälle 1917.
Fabian Sundin (f.1894) från Bodum berättar om sina minnen från kyrkstadslivet för Katarina Johansson, fd föreståndare för hembygdsmuseet i Vilhelmina;
”Veckan före midsommar 1914 komme jag (Fabian) cyklandes till Vilhelmina. Jag hadd fare över Hoting och Dorotea och Åsele. Vi var 10 syskon i Bodum, 5 av dem vart Vilhelminabor. Jag skull hit till Vilhelmina och hjälp’ bror min med hans affär, som en släkting hadd ordna till. Han tyckt Vilhelmina var en lämplig plats för en porslinsaffär. Affärn låg i ett hus som brann opp 1921 – den låg bakanför Storgata. De bodd lite folk på Plass’n med de va tätt mella helgen – var 14 dag åtminstone samles folke. Dem komme från byarna och ibland rodd dem över Volgsjön och bar ryggsäcka sine och stövlen neråt halsen och hadd kängskoern på föttren. Dem köpt kaffekoppa och tallrika och skålen och lite av vart till hushålle.
En mikaelihelg då ordna jag till servering utanför stugebron. Dricka tog man från Strömsund. Den kördes hit me häst. Jag sätte ut stola och ett bord och där servera jag och såld. En flaska explodere och bornera och korken for rätt opp i ansikte på en karl som beställt. Han vart arg och skull spöa mig. Då skull dom andren stopp’n och då vart det ett välda slagsmål, som den värsta vilda västern. Jag måst rädda grejorna och kaste in dem genom dörra och låst och stack iväg. Näste dag var de lite lugnare och jag fortsätte serveringen, men då höll jag flasken lite åt sidan då jag skull öppna dem.
1917-1918 var jag skomakar och hadd verkstan i samma hus där n’ KammarJonke bodd. En halvsulning herr koste tre kronor och dam två kronor…
1921 brann allting opp. Själv fick jag bara skomaskin kvar. Dem hadd bure ut han mitt i gata. Jag va hele dan me i vattelangningen från stallbrunne. Då känt jag huru vinden hadd vänt. Jag stack hem och kom in genom dörra, men kunne int gå ut samma väg. Jag kaste ut nå grejen genom fönstret och hoppe så jag fick bägge axla bortur led. Men jag tog spunt mot en sten och fick axla rätt och kunne stiga opp och fortsätt släckningsarbete…”
Den 5 september 1921 var en sorgens dag för Plass’n. Branden som härjade kyrkplatsen förstörde stora delar av kyrkstaden och med det också Vilhelmina Samhälle.
Ur K. E Svedbergs klippsamling från samma år, kan vi läsa följande:
”En eldsvåda av katastrofala dimensioner har på måndagen gått över Vilhelmina samhälle. Hela kyrkplatsen från Storgatan och västerut ned mot sjön är så när som på fyra hus jämnad med marken. Det är så gott som halva samhället som lagts i aska. Då härigenom omkring 300 människor blivit utan tak över huvudet har det redan förut sedan länge i samhället rådande bostadsbristen fått en ohygglig omfattning”
Den akuta bostadsbristen lindrades hjälpligt med sex provisoriska baracker som uppfördes. De bestod av 47 lägenheter tillsammans. Efter branden återställdes också Storgatan som affärsgata, och flera bostadshus, affärslokaler och hotell uppfördes vid gatan i sluttningen ned mot Volgsjön.
Det var 27 kyrkstugor som klarade branden. De fortsatte att fungera som fasta bostäder och affärslokaler ända fram till 1960-talet då ett gediget restaureringsarbete tog fart. Ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, landsantikvarien i Västerbottens län och Vilhelmina Kommun har medfört att de restaurerade kyrkstugorna blivit ett levande kulturhistoriskt inslag i Vilhelmina.
Text: Lena Burman, från boken ”Tre Kulturers Landskap”
